Helgonet

Jag väger runt 60 kilo. det är inte ovanligt för en kvinna på 18 år. jag vet inte vad jag väger exakt idag för jag är jättedålig på att komma ihåg att väga mig, trots att badrumsvågen alltid står på samma plats hemma hos mina föräldrar. nu är jag i min lägenhet och här finns det ingen våg.
det är inte vikten som är ett problem för mig. jag vet egentligen inte vad det är som är fel. eller det vet jag ju.. det är mtt huvud det är fel på. mina tankar, min inställning. jag vet det. men ändå vill jag inte äta.
det började i fredags. så det har hållit på i drygt tre dagar. och kommer antagligen inte hålla på så mycket längre. jag är inte så jättemålmedveten vad gäller det här projektet.
jag slutade alltså äta i fredags. jag åt frukost som vanligt. lunch som vanligt. det var korvstroganoff, som är så oerhört gott. jag åkte hem till mamma och pappa. pappa var bortrest i jobbet så han var inte hemma på hela helgen, och kommer inte hem förrän nästa helg tror jag. och mamma jobbade. så lillebror lagade mat. det blev burksoppa som jag verkligen hatar. jag tog en halv tallrik bara för att vara snäll och få sitta till bords med mina bröder en stund. sedan åt jag inte mer den dagen. jag små-åt lite skumtomtar och after eight. men inget utöver det. anledningen är egentligen en sorts protest. ingen lagade god mat åt meij, då jag för en gångs skulle kom hem. då tänkte jag inte äta. och när mamma kom hem på kvällen hade hon bara handlat mjöl och bacon. ingen a-fil som är så god till kalaspuffar. så då tänkte jag inte äta.
kände mig lite glad att jag inte ätit. trots att jag hade huvudvärk. så jag bestämde mig lite halvt i mitt undermedvetna för att inte äta mer.

på lördagen åt jag mackor till frukost. men först var jag istallet. åt inte förrän jag kom in från kylan och kände mig lite ledsen. så jag åt mackor. sedan vofflor för mamma gjorde dom. sedan åt jag inget mer. en halv- halvliter glass. okej. men inte mer. jag hoppade upp på mammas cross trainer och brände 100 kalorier. var jättetrött, så det blev inte fler. brukar bränna 220 kalorier. jag var lite illamående emellanåt. men bara man inte tänker på det så försvnner det. samma sak med huvudvärken.

idag, söndag åt jag havregrynsgröt klockan två typ. då hade jag varit i stallet. sedan åt jag till middag spaghetti och korvstroganoff. tänkte inte äta något mer idag. köpte i och försig jordnötssmör som jag småsmakade på. fick lite dåligt samvete. gör nog några sit-ups innan jag går och lägger mig.

jag är lite orolig för att inte vara så bra på dansen om jag inte äter. men jag har inte tänkt så mkt på den här grejjen egentligen... tänkte bara låta bli att äta på alla tider då jag inte är vrååålhungrig.
det är konstigt ändå, hur lite jag har påverkats under dom här dagarna då jag tagit ett steg från mina vanliga matvanor. lite huvudvärk och illamående, det är allt. får se hur det går i skolan. kanske märker jag mer skillnad där? under helgen har jag inte kännt någon hunger.

Jag är en helt vanlig gymnasieelev. har väl egentligen inga större problem. det vet jag. egentligen. och egentligen vet jag att "äta bör man annars dör man" men äsch. ett litet tag kan jag hålla på så här. jag ger snart upp. jag är inte så bra på att hålla såna här projekt långlivade. och särskill ett sånt här projekt, som jag vet vad det gör mot kroppen. men en liten stund kan jag hålla på

brorsan var på fest med en tjej från min franskakurs. jag har aldrig snackat med tjejn och typ aldrig med brorsan heller. i alla fall. den här tjejen heter malin och går i min franskaklass. hon är lite... inte snobbig men ändå nedlåtande på något vis. men igår pratade hon alltså med mig. om brorsan. tyckte att han var trevlig.
- hörde du, tjejen i rosa tröjan!
- ja?
- du är paula va?
- jo
- jag festa med din brorsa i helgen. det var värsta sjukt.
- jaha, jo han sa något om att han festat med någon från min franskaklass men mindes inte vem.
- han var ju. trevlig.
- jaha.

sedan slutade jag prata med henne. vaddå, vi har gått i samma klass i två år. och hon var tvungen att fråga om mitt namn. fuck her liksom.

brorsan är bortrest i alla fall så jag kunde inte berätta att jag pratat med henne. var på väg att skicka ett sms till honom några gånger men jag stoppade alltid mig själv. mamma pratade i telefon med honom en gång, jag var på väg att ta luren i från henne och berätta för honom. och önska honom lycka till på cupen han ska spela i helgen. men jag gjorde aldrig det.

Jag tänker på dig

Mina ögon fylls med tårar

Jag vill tänka på dig och skratta!

Vill tänka på dig och le!

Vill inte vara så här ledsen då du äntrar mina tankar!

Jag vet ju att du vill att jag ska vara glad när jag minns dig

Ibland kan jag glöma att du inte finns längre

Då förväntar jag mig att du ligger utanför dörren där du alltid sov.

Jag kan förvänta mig tt jag ska se dig då jag travat egenom en kurva

Men du är inte där

Inte längre

Jag undrar var du är

Hoppas du har det bra

Vill inte tro att du bara ligger där i jorden som en förmultnad klump

Vill att du finns på en vacker plats, mer vacker än denna

Vll att du ska se mig

Att du ska finnas kvar runt mig

Vill inte att du ska vara borta

Borta från mig

Jag saknar dig så oerhört

Jag älskade dig

Som det är nu så älskar jag bara minnet av dig

Jag gråter i skrivande stund

Ångrar att jag inte spenderade mer tid med dig

Vill inte göra om samma misstag en gång till

Med alla mina nära som finns hos mig

Jag tror det är lättare att uppfylla sina drömmar om man berättar om dem. Det är inte många som vet om min dröm om att bli regissör, det är bara min klasskompis Gabbi som vet det. Och ni läsare till den här bloggen. Det är väl egentligen ingen hemlighet att det är vad jag vill bli, men ändå vågar jag inte säga det till någon. Mest bara för att jag är rädd för att misslyckas. Rädd för att alla andra ska säga; vad var det jag sa, du klarar inte av det!

För ingen skulle uppmuntra mig till att bli regissör.
 

Men nyss berättade jag för min mamma att jag vill göra en film om den här byn jag bor i. hon tyckte det var en bra idé eftersom den här byn är så full av galna historier och galna människor.

Så började jag fundera på hur man egentligen går till väga, hur man skriver manus osv. Mamma funderade tillsammans med mig, längesedan jag pratade med henne utan att bli arg och ledsen känner jag nu...

Hon sa att jag nog skulle skriva en bok först om det hela, sammanställa berättelsen så att säga. För att därefter skicka det någonstans, eller om jag då lärt mig att skriva manus omarbeta det själv och därefter skicka iväg det.

Hon berättade att hon gått en författarutbildning, vilket jag inte visste om. Vi gick in i kontoret där hon bland alla pärmar sökte en stund tills hon fann vad hon sökte. En svart pärm med en gulnad lapp på ryggen. Kursmaterial.

Där hade hon alla dessa år sparat, vad som för mig, är en skatt. Jag ögnade igenom rubrikerna, minns inte många nu, men två minns jag; skriva för tv och skriva för radio.

I en annan pärm, en gul, fanns alla hennes verk som hon skrivit för den här kursen. Daterat -92. Jag var bara två år då. Förstår inte varför hon inte berättat om det! Fast ändå, vad skulle hon ha sagt? Fast ändå... varför har jag inte vetat om det... jag hade varit så mycket längre fram i mitt författande om jag fått veta om den där pärmen tidigare...! Fast, jag vet ju inte hur bra den är eftersom jag inte har läst igenom den än. Den ligger än så länge orörd på mitt vita skrivbord.

Som sagt, det är nog lättare att nå sina drömmars mål om andra vet om det, för då kan de hjälpa dig på traven.

Fast å andra sidan, om de vet, då kan krav ställas på dig...

Det är nog det jag är rädd för. Än så har jag inga krav på mig och då är det fortfarande roligt att skriva.

Samma sak hände ju med ridningen... det gick jättebra för mig och Bejbi. Ända tills jag blev medveten om alla andra ekipage och jag blev stressad inför varje tävling. Jag var tvungen att rida perfekt, vad skulle alla säga om jag rev, eller om jag drev för hårt, eller om jag red för mjäkigt? Jag blev så rädd för alla andras åsikter att tävlingarna bara blev hemska. Det som alltid hade varit det bästa i mitt liv blev plötsligt det värsta. Jag var i början av puberteten och var väl lite arg på det mesta och att dessutom vara på en tävlingsplats där jag var stressad och mådde allmänt dåligt var ingen höjdare. Mamma såg bara att jag var arg, och gjorde allt som stod i hennes makt för att få mig att förstå att jag inte fick uppföra mig så på tävlingsplatsen.

Hon bidrog också till att tävlingarna bara blev värre och värre. Det gick fortfarande bra för oss, vi placerade ju oss och så, så mamma fattade inte att jag helt enkelt inte mådde bra.

Det kanske låter som att hon var en väldigt bra ponnymamma, men jag vet inte hur jag ska förklara... jag vill ju inte svartmåla min mamma även fast hon tog all glädje ur mig.

Varje bilresa hem från tävlingarna fick jag höra på predikningar och utskällningar. Jag grät så otroligt mycket, fick panik där i bilen då jag inte kunde ta mig ifrån allt som var jobbigt. Då panikanfallen startade slutade jag andas. Det, i kombination med gråt är inte att rekommendera. Jag hulkade och hulkade. Men hon bara fortsatte köra, fortsatte skälla och vara arg på mig.
 

Jag minns en tävling, det var en tjej som var något år äldre än mig. Det vet jag nu i efterhand eftersom hon tävlade sista säsongen ponny förra säsongen och för mig är den säsongen nu. Hon kom fram till mig och grattade till min och Bejbis vinst. Hon tyckte jag hade ridit bra och så. Jag blev förståss jätteglad av att höra det från just henne, eftersom hon är jätteduktig och rider i högre/svårare klasser än mig.

Men så när jag och mamma körde därifrån och allt hade börjat om igen stod hon vid vägkanten och pratade med några. Hon såg mig där i bilen, kände igen mig, skulle preci vinka, men så såg hon mitt ansiktsuttryck. Hennes leende försvann och hon såg... jag vet inte. Förvirrade kanske. Kunde inte förstå varför jag grät då det gått så bra på tävlingen. Kanske såg hon min arga mamma, eller så såg hon henne inte. Det var en av de sista tävlingarna jag var på med Bejbi, så jag behövde inte träffa henne fler gånger.

Jag såg henne tävla en massa gånger då jag inte gett upp att fara och titta på tävlingar. Ibland när jag går runt där bland alla stiliga ekipage längtar jag tillbaka.
Men oftast inte.