Helgonet

Jag önskar att allt bara kunde vara bra. Att jag bara kunde få må bra. Att människor bara lunde sluta lägga ord i min mun. Placera tankar i mitt huvud.

Min lärare tyckte jag hade skrivit en bra novell. Jag levde på den bubblande känsla jag fick i magen ungefär halva dagen. Sedan ahde jag helvetesprov i fysik. Satt kvar till sista man. Läraren frågade hur det gått då jag lämnade in min papper. Jag berättade att det inte gått så bra. Hon började prata en massa, och mina ögon blev alldeles fyllda med tårar. Jag gjorde allt för att inte gråta, men då jag började prata så rann ändå lite sorg över mitt ansikte. Hon får mig alltid att må dåligt. Det kanske inte är hennes fel, kanske är det bara det att jag känner mig misslyckad som får mig att bli sådär. Hon sa att jag skulle börja överväga att kanske byta program. Hoppa av natur...

Hoppa av natur! Det är min högsta dröm... Jag vill inte vara i skolan..! Vill inte... Klassen är helt jävla ful och äcklig. finns en tjej jag umgås med, vi har roligt och har ungefär lia svårt för kemin å fysiken. Men resten.... Jävla pundhuvuden. Dom känner inte mig, gör inga större försök att lära känna mig heller. Men jag vill inte ha något med dem att göra. Så jag antar att allt är okej...

Det gick ju okej i ettan. Men nu går allt utför. Jag orkar inte ta tag i plugget, har ingen anledning att göra det. Visst, vårat samhälle är skapat så att man måste ha världens jävla utbildning för att inte hamna på gatan som nån jävla knarkare, men jag orkar inte...

Kan inte sova om nätterna hur trött jag än är. Ångest fyller mitt hjärta av glas och sorg plågar mitt sinne.
Jag är så ensam... Önskar att jag hade någon hos mig