Helgonet

Jag tror det är lättare att uppfylla sina drömmar om man berättar om dem. Det är inte många som vet om min dröm om att bli regissör, det är bara min klasskompis Gabbi som vet det. Och ni läsare till den här bloggen. Det är väl egentligen ingen hemlighet att det är vad jag vill bli, men ändå vågar jag inte säga det till någon. Mest bara för att jag är rädd för att misslyckas. Rädd för att alla andra ska säga; vad var det jag sa, du klarar inte av det!

För ingen skulle uppmuntra mig till att bli regissör.
 

Men nyss berättade jag för min mamma att jag vill göra en film om den här byn jag bor i. hon tyckte det var en bra idé eftersom den här byn är så full av galna historier och galna människor.

Så började jag fundera på hur man egentligen går till väga, hur man skriver manus osv. Mamma funderade tillsammans med mig, längesedan jag pratade med henne utan att bli arg och ledsen känner jag nu...

Hon sa att jag nog skulle skriva en bok först om det hela, sammanställa berättelsen så att säga. För att därefter skicka det någonstans, eller om jag då lärt mig att skriva manus omarbeta det själv och därefter skicka iväg det.

Hon berättade att hon gått en författarutbildning, vilket jag inte visste om. Vi gick in i kontoret där hon bland alla pärmar sökte en stund tills hon fann vad hon sökte. En svart pärm med en gulnad lapp på ryggen. Kursmaterial.

Där hade hon alla dessa år sparat, vad som för mig, är en skatt. Jag ögnade igenom rubrikerna, minns inte många nu, men två minns jag; skriva för tv och skriva för radio.

I en annan pärm, en gul, fanns alla hennes verk som hon skrivit för den här kursen. Daterat -92. Jag var bara två år då. Förstår inte varför hon inte berättat om det! Fast ändå, vad skulle hon ha sagt? Fast ändå... varför har jag inte vetat om det... jag hade varit så mycket längre fram i mitt författande om jag fått veta om den där pärmen tidigare...! Fast, jag vet ju inte hur bra den är eftersom jag inte har läst igenom den än. Den ligger än så länge orörd på mitt vita skrivbord.

Som sagt, det är nog lättare att nå sina drömmars mål om andra vet om det, för då kan de hjälpa dig på traven.

Fast å andra sidan, om de vet, då kan krav ställas på dig...

Det är nog det jag är rädd för. Än så har jag inga krav på mig och då är det fortfarande roligt att skriva.

Samma sak hände ju med ridningen... det gick jättebra för mig och Bejbi. Ända tills jag blev medveten om alla andra ekipage och jag blev stressad inför varje tävling. Jag var tvungen att rida perfekt, vad skulle alla säga om jag rev, eller om jag drev för hårt, eller om jag red för mjäkigt? Jag blev så rädd för alla andras åsikter att tävlingarna bara blev hemska. Det som alltid hade varit det bästa i mitt liv blev plötsligt det värsta. Jag var i början av puberteten och var väl lite arg på det mesta och att dessutom vara på en tävlingsplats där jag var stressad och mådde allmänt dåligt var ingen höjdare. Mamma såg bara att jag var arg, och gjorde allt som stod i hennes makt för att få mig att förstå att jag inte fick uppföra mig så på tävlingsplatsen.

Hon bidrog också till att tävlingarna bara blev värre och värre. Det gick fortfarande bra för oss, vi placerade ju oss och så, så mamma fattade inte att jag helt enkelt inte mådde bra.

Det kanske låter som att hon var en väldigt bra ponnymamma, men jag vet inte hur jag ska förklara... jag vill ju inte svartmåla min mamma även fast hon tog all glädje ur mig.

Varje bilresa hem från tävlingarna fick jag höra på predikningar och utskällningar. Jag grät så otroligt mycket, fick panik där i bilen då jag inte kunde ta mig ifrån allt som var jobbigt. Då panikanfallen startade slutade jag andas. Det, i kombination med gråt är inte att rekommendera. Jag hulkade och hulkade. Men hon bara fortsatte köra, fortsatte skälla och vara arg på mig.
 

Jag minns en tävling, det var en tjej som var något år äldre än mig. Det vet jag nu i efterhand eftersom hon tävlade sista säsongen ponny förra säsongen och för mig är den säsongen nu. Hon kom fram till mig och grattade till min och Bejbis vinst. Hon tyckte jag hade ridit bra och så. Jag blev förståss jätteglad av att höra det från just henne, eftersom hon är jätteduktig och rider i högre/svårare klasser än mig.

Men så när jag och mamma körde därifrån och allt hade börjat om igen stod hon vid vägkanten och pratade med några. Hon såg mig där i bilen, kände igen mig, skulle preci vinka, men så såg hon mitt ansiktsuttryck. Hennes leende försvann och hon såg... jag vet inte. Förvirrade kanske. Kunde inte förstå varför jag grät då det gått så bra på tävlingen. Kanske såg hon min arga mamma, eller så såg hon henne inte. Det var en av de sista tävlingarna jag var på med Bejbi, så jag behövde inte träffa henne fler gånger.

Jag såg henne tävla en massa gånger då jag inte gett upp att fara och titta på tävlingar. Ibland när jag går runt där bland alla stiliga ekipage längtar jag tillbaka.
Men oftast inte.