Helgonet

Jag har aldrig gillat naturämnena, men har heller aldrig mått dåligt över att behöva gå till de lektionerna heller.  
Nu har jag börjat tvivla. Börjat hata, avsky. Ifrågasätta. Varför ska jag gå och lägga mig om kvällarna, när jag ändå bara ska vakna upp och gå till plugget? Samma människor, samma miljö, samma jobbiga lektioner, samma skit alltihop. Jag vill inte göra det här längre, jag vill inte plugga. Det skulle till och med vara trevligare med ett skott i pannan än att vakna på morgonen och veta att "nu är det dags att vakna och möta all the pressure igen."

När jag ligger där i mörkret och inte kan sova, för jag finner ingen anledning att sova då jag inte vill vakna och gå till skolan, då tänker jag på juni 2009.

I juni 2009 kommer mitt nya liv börja. Då tar jag studenten. Förhoppningsvis har jag bestämt mig för vad jag vill bli. Och förhoppningsvis behöver jag inte plugga vidare för att bli det jag vill. Om jag ändå inte har bestämt mig så sticker jag nog till London ändå, som au pair. Måste jobba lite på min fobi mot barn ;)

När jag sitter vid mitt skrivbord med böckerna om kemiska jämvikter och andragrads-funktioners symetrilinjer kan jag se ut genom fönstret och se ut genom fönstret på alla människor som går förbi där ute. En del är inte lyckligare än vad jag är. Kanske gillar dom inte sina jobb som dom är på väg hem från?

Tanken slog mig häromdagen. Om jag inte kommer att gilla mitt jobb och mina arbetskamrater kommer jag att hamna i sama helvette som jag befinner mig i nu. Förutom att min klasskompisar är underbara (en del av dom...). Så egentligen borde jag inte klaga... Det vet jag. Jag menar, om man tänker på alla svältande barn i afrika, eller vilka barn som helst, det finns så många som drömmer om att få en bra utbildning. Själv så får jag min utbildning gratis av staten. Och här sitter jag och klagar...

Äh åt helvette med allt.

Hur som helst så har jag förändrats massor under tiden som jag gått på gymnasiet. Både positivt och negativt. Jag har förståss lärt mig grymt mycket. Fast det blir absolut  för mycket för att man ska orka minnas allt. Också har jag blivit lugnare, vilket Elvira berättade redan innan första terminen var slut. Och visst orkar man inte vara lika energisk som man brukar då huvet håller på att explodera av alla termer och formler och då livsgnistan sakta men säkert försvinner. Förhoppningsvis blir jag inte helt ointressant som person då jag äntligen slipper ut ur anstalten. (Min skola kallas anstalten av gympaläraren, då skolan är byggd efter fängelseritningar).

Och dessutom har jag lagt mig till med naurarvanor, som att få nåt hysteriskt fel då man inte kan räkna ut något matematiskt problem eller glömmer hur man gör linjär regression på grafritaren... Också när man på håltimmen (har bara en håltimme, den är på onsdagar) sitter med klassen och pluggar fysik. Vi ser jävligt töntiga ut kan jag meddela =) En kompis som går handels, höll på att skratt ihjäl sig då hon såg mig första gången med min nya klass då vi satt och pluggade frivilligt. Det var nog en stor omställning för henne som kännt mig från högsadiet då det aldrig skulle falla mig in att sitta med näsan  i en mattebok på rasten. Äh, jag satt ju inte å  plugga matte på lektionerna heller... Lekte ju pirat med Issa, vi fäktades med svärd (linjaler, som gick sönder). Och det var bara jag som fick skit för det av läraren. Härliga tider....

Nu ska jag äta godis i massor och se på sagan om ringen-härskarringen.

Elvira sa att Aragorn sa till sin tjej, något i stil med; Det är inte mig du älskar, det är tanken om mig du har fallit för.
Jag har tänkt på det där (Elvira sa det för typ 7 månader sedan) ett tag, undrar hur exakt han sa. need to know.

Iq-test på Illustrearad vetenskap´s hemsida

Jag fick 124 i totalresultat
Resutatkategori: Hög
Jag fick bättre resultat än 94% av populationen.

Japp. Naturare i ett nötskal.

Har just nu engelska, ska skriva en skräckhistoria. Min är redan klar. Blev döläskig ;)
Iväg till simhallen efterskolan, härligt härligt =) simmar en gång i veckan för att stärka ryggen.

Igår på lunchen tror jag Markus var på väg att be om ursäkt för det där han sa om att jag var diva. Men han kom av sig lite.. Han är ganska dålig på att säga förlåt ;)  Men det är jag med, så jag klandrar honom inte. Fast det skulle vara skönt att få reda ut det där, läget mellan oss är ganska spänt just nu... Egentligen kan det tyckas som en bagatell, men, det blev alltså ett större problem än vad det egentligen behövde bli.

Dans första timmen idag. 8.10 börjades det. Trött som tusan, vädret var inget att hurra om. Var dyblöt om fötterna när jag kom till spegelsalen. Som tur var hade jag förutsett det och tagit med mig extra sockar ;)
Blev tyvärr inte så mycket strechning, så jag känner mig lite och uschlig nu :/ Har egentligen slutat för dagen, sitter bara här i datasalen och väntar på Emelie, vi ska köpa födelsedagspresent till Sannah som fyller år på  torsdag=)

Jag vill ha en ny Adidasjacka. Är less på min svartvita. Man ser så härligt sportig ut när man har en sån! Kan ha hur tråkiga kläder som helst, åsså piffar man till det hela med en lite sporty jacka =)

Lady Sovereign Är Tuff!

En klasskompis från högstadiet som jag även hade bra kontakt med första året på gymnasiet heter Lina. (går nu andra året på gymnasium). Jag tror att jag var hennes bästa vän. Hon håller på med konståkning, och har förståss en massa kompisar där. Men på skolan var jag den enda som var hennes vän. De andra i gänget tyckte hon var gnällig och komplicerad, ville egentligen inte ha något med henne att göra. Vilket jag egentligen inte hade fattat förrän Bella ringde och sa att vi skulle ha återträff med hela gänget. Jag hade frågat vilka som skulle komma, alla utom Lina. Jag frågade varför och Bella sa ; Jamen varför ska hon vara med? Jag pratade aldrig ens med henne.
Inte förrän Bella sa det där mindes jag att dom knappt hade pratat någonting alls med varandra. Det var mig Lina pratade med. Mig och Maya. 

Efter jullovet förtsa året på gymnasiet hände ågonting med Lina. Jag vet inte vad. Tänkte först att hon var upprörd för att hennes mormor dött. Men efter en ganska lång period utan att ha förändrats och efter att ha läst ett kyligt blogginlägg som hon skrivit om sin mormors död insåg jag att det inte därför hon var konstig.

Jag fortsatte leva mitt liv som jag brukar. Väntade på att hon skulle börja prata med mig igen, att hon skulle få tid på sig att finna sig själv igen, eller vad det nu var frågan om. Men ingeting hände.

Tills det var dags för fest. Jag och mina vänner samlas alltid hos mig innan fester eftersom jag har egen lägenhet i centrum. Den gamla vanan hängde kvar, även fast Lina var som förbytt. Under hela tiden vi var hos mig pratade hon bara med de andra tjejerna som var där.

Sen när vi väl kom till festen försvann hon så fort hon träffade sina klasskompisar. Hängde sedan med dem resten av kvällen, tills det var dags att gå hem. Då skulle hon ju hänga med mig hem för att sova över eftersom det inte gick några bussar hem till henne den tiden på dygnet.

Det hände vid flera tillfällen, inte bara på fester. Jag kände mig oerhört utnyttjad. Har nu inte pratat med henne på över ett halvår. Varför skulle jag? vi har inget att säga varandra längre...

Jag tror inte vi människor är gjorda för att hålla ihop i all evighet. För om det hade varit så, då hade vi ju blivit skapta utan känslor och egna åsikter.
´

Pratade med mamma i över två timmar i veckan via telefon. Har så mycket lättare att prata med henne då vi har några mil emellan oss. Det hela samtalet gick ut på var att få ordning på saker och ting här hemma. Med brorsan och det där... Han är väl helt enkelt inte nöjd med sin livssituation. Han är tjugo år och bor fortfarande kvar hos föräldrarna. Han jobbar hur mycket som helst, antagligen "för att slippa känna efter hur han egentligen mår". Citat av Mauro Scoccu...
Så iallafall, han är ju på mig så fort jag kommer hem, har är så otrevlig så jag vet inte vad. En sak hade väl varit om han sagt allt det där till mig. Men, han pratar alltid om mig. Typ när vi sitter och äter middag så pratar han om mig, om allt dåligt jag gör. Eller om hur lat jag är som inte gör någonting alls... han pratar då alltså om mig med våra föräldrar. Jag har under några år här inte förstått något av vad han har sagt, eller varför han säger som han gör.
 
Ungefär när jag var tretton slutade jag prata med honom, och även med min lillebror. Jag vill ju inte ha med honom att göra då han bara är elak och otrevlig mot mig. Och ioch med att jag slutade prata med honom slutade jag även lyssna. Försökte alltså ignorera honom, men det var svårt då vi faktiskt bodde under samma tak. Så under några år har jag fått stå ut med alla pikar och hemska uttalanden... Kan ha varit en stor del pga detta som jag har haft så dåligt självförtoende.

Men, då jag började tro på mig själv har jag insett att det är han som har problem med sig själv och av någon anledning låter det gå ut över mig.

Mina föräldrar har varit på honom och försökt få honom att sluta då de också tappat humöret och tålamodet med honom. Men då det börjar gräla med honom så vänder han det tillbaka till sig själv och får dom att tycka synd om sig. Så de har alltid gett med sig, låtit honom fortsätta. Inte sett hur jag inte lyssnade, hur jag inte alls var vid närvarande vid bordet. Allt middagen gick ut på var att stirra ut genom fönstret, se ut över sjön. Inte lyssna. Inte lyssna...

Så, efter ett cirka två timmar långt telefonsamtal kom jag och mamma fram till att vi skulle få ordning på allt det här. Vi får se hur det går i helgen. Kanske inser han själv hur han beter sig, att det inte funkar att hålla på sådär då jag tänker sluta komma hem något mer om det ska vara på det viset.
Annars har jag och mamma tänkt gå till en psykolog och ta med brorsan. Jag vill verkligen till en psykolog! Det skulle vara ashäfitgt 8-) Funderar på att kanske bli det? Då kommer jag väl få användning av min naturevetenskapliga utbildning? =) Ser fram emot det. Om det nu blir av.

Shit, ibland skiter sig verkligen ALLT!

Jag har haft, som många andra, en tung uppväxt. Eller jag anser själv att jag har haft det jobbigt. Men om jag skulle jämföra med andra, typ svältande barn i afrika skulle min uppväxt vara som taget ur ett vackert konstverk.

Men enligt mig var allting skit iaf. Så i nian fick jag världens bästa vänner. Eller, dom var kanske inte dom "bästa" men dom var många och vi var ett stort gäng. Vi var alla olika, men på något sätt hörde vi ihop och sista året på grundskolan lyckades jag finna mig själv tack vare dessa människor. Genom att vi var just så olika, och ändå lika, accepterade av varandra. Jag lärde mig att ta för mig i konversationer, lärde mig stå upp för det jag trodde på. En dag såg jag mig i badrumsspegeln när jag sminkade och bara "wow, vad vacker jag är". Sen, när den tanken slagit genom mitt huvud, blev jag helt överraskad att jag faktiskt kunde tänka så om mig själv. För det var ju så jag uppfattade mig just då.

Idag har jag inte mycket kontakt med dem sedan vi börjat på olika gymnasieskolor hela högen. Saknar gemenskapen och alla galna upptåg...

Så, med hjälp av dessa människor har jag då fått det självförtroende jag har idag. Och detta själförtorende har fört med sig en "Diva-stämpel" som är inpräntat i min panna. Gulliga lilla Marcus sa till mig idag; "Paula, du är den värsta diva jag känner."
Alltså, ursäkta, men hur fan tar man en sån kommentar? Och från Mys-Markus? Han ska inte säga såna saker. Han är ju bara som en nallebjörn! Han ska inte vräka ur sig såna komentarer...


En diva är en särskilt framgångsrik kvinnlig operasångare eller artist. Ordet kommer ursprungligen från italienskan i mitten av 1800-talet, men används i dag ofta med negativa bibetydelser av en kändis som är otroligt bortskämd och nonchalant. I latinet har dock ordet, precis som sitt ursprung i italienskan, en mer positiv laddning. Diva är nämligen den feminina formen av divus, som betyder "den gudomlige".
Källa: Wikipedia

Det Markus måste ha menat med "diva" tror jag är att han tycker jag är nonchalant och bortskämd. Han förstår ju ingenting... Vad är jag bortskämd med? Och vem tusan är jag nonchalant mot? Jag som alltid sätter min närmsta i första rum. Och vad tusan är jag bortskämd med... Tell me baby.

Jag måste ta ett snack med Markus. Han känner mig uppenbarligen inte så väl som han tror.

Är inte denna sko hur söt som helst!  Vill ha, vill ha Från Asos.com

Det finns en anledning till att jag är medryttare och inte hästägare; det är att slippa att ansvara för hästen på annan tid än dom två dagar i veckan som jag är i stallet.

Så, igårkväll ringde Malin från stallet och berättade att Garon tagit sig lös från hagen och var på rymmen. Maggan var på fest så jag fick dra till stallet och leta rätt på hästen. fick så småningom tag på han, men han mådde inte så bra. Hade ett sår på insidan av höger bakben, fick tvätta rent med jodopax och lägga på socatyl -.- Kom hem klockan tolv, jag som hade tänkt gå å lägga mig tidigt för att idag åka till Amelie och hälsa på över helgen. Var istället helt trött idag, fölåt Amelie... Sitter här i hennes lägenhet och bloggar. Kul att träffa hennes klasskompisar och vänner.

Btw, tack Malin för att du hjälpte mig med hästen! Och varsegod Maggan, för att jag tog hand om din häst =)

Ja, sommaren är slut. Men denna outfit får mig att minnas underbara summer of 2007. Sommaren då jag träffade Anton.

Han kan förresten dra åt #!"&#7¤

Han blev tillsammans med en Barn-och-fritids-tjej. Min klass spelade mot Bf på skolans årliga brännbollsturnering. Hon var så Jääävla kass, å fatta vad bra jag mådde! jag äger sönder henne på brännboll! =D slyna, kizz my (_,_)    XD

Paula vill ha; Anton och denna outfit

eftersom jag bara är hemma med familjen på helgerna så känns det mer som att man åker och "hälsar på sin familj" istället för att "åka hem". tragiskt? nej, jag gillar inte min familj något vidare,

dessutom älskar jag att bo i stan. särskillt nu när det drar mot höst. som jag skrev i ett tidigare blogginlägg; jag fascineras av sånt som skrämmer, och det är så lätt att skrämma upp sig själv på hösten! när jag gick hem från några kompisar som jag varit och hälsat på var väl klockan kring tio på kvällen. luften var kall att andas när jag gick hem. gatlysena var orangea och jag passerade kyrkogården... vinden svepte igenom lönnarna där jag gick genom allén och jag förväntade mig att det skulle hoppa fram zombies vilken sekund som helst! det var så spännande!!

men varken zombies eller yrkesmördare hoppade fram från sina gömställen så jag kom hem till lägenheten utan några problem. men det var spännande... =)

Tillbaka hemma vid datorn efter ännu en skolvecka.

Hade dans i torsdags, grymt kul var det! en tjej som går i samma "kreativt skrivande-kurs" som jag går även i min dansgrupp, så då har jag lärt känna en iaf =) hade en grymt rolig uppvärmning! vi skulle springa på alla fyra rakt igenomrummet och då vi nådde andra sidan skulle vi springa på tå med händerna uppsträckta i luften. sedan skulle vi "köra skottkärra" ni, vet, sådär man gjorde när man var liten. Och visst blev man varm i musklerna efter den lilla uppvärmningen ^^, kul att få vara lite barnslig offentligt. Och man fick skratta åt sig själv och med alla andra, man kände sig ju faktiskt ganska dum när man rusade igenom danslokalen på alla fyra.

För övrigt hade min klass 97,5 % närvaro på gympan. Gympaläraren var glad och så. tyckte vi spelade bra brännboll också och ansåg att vi hade stora chanser till vinst kommaande Torsdag  då det är den årliga brännbollsturneringen på skolan. Då jävlar ska vi bevisa hur sportiga vi naturare faktiskt är!  X)

Nu ska jag dra till stallet och fixa lite inför tävlingen imorgon.
C ya!