Helgonet

Jag har vid ett fler tal tillfället bestämt att lägga manken till och börja blogga igen. vet inte varöfr jag inte gjort det egentligen för jag har ju en massa saker jag vill skriva om. kanske är jag med om för många saker för att hinna samla tid tll blogga.
är trött just nu. otroligt trött. har jobbat med en kemirapport hela kvällen, och hela gårdagskvällen och hela förra veckan. titrering handlar det om. och ja, det är lika tråkigt, kompicerat och löjligt som det låter. liksom visst, den teoretiska kemin är okei. faktiskt. alltså hur atomer var hit och dit beroende på vilken bindning de har till andra atomer eller vilken laddning den enskillda atomen har. jaja. men siffrorna. dom där jävla siffrorna som aldrig stämmer. och hur lätt är det när man inte lärt sig lagaritmera än då? ja du. det är inte lätt alls kan jag ju få be om att tala om.

skulle kunna berätta om den där dejten jag var på igår. jag menar, vem går på dejt på en måndag?
eller så skulle jag kunna berätta om min pappa som har sagt upp sig från sitt jobb. ja, jag är rädd för min framtid.
jag skulle absolut kunna berätta om helgen. helgen helgen. min bror pratade med mig. det var... konstigt. men kändes bra. eller just då kändes det inte bra. jag var rädd. rädd att han skulle säga någonting elakt. men det kom aldrig. han berättade bara att han träffat en bekant till mig på en fest. visste inte vad hon hette. men hon kände mig. det var konstigt att han faktiskt riktat ord till mig, ord som inte var avsedda att såra. jag vet inte när det hände senast. jag klarade inte av att sitta kvar vid bordet och spela kort en längre stund efter det. jag gick och la mig. och jag sov bra den natten. faktiskt.

jag önskar så att jag kunde känna att jag hörde hemma i min familj. sådär som det var när vi var små. då var vi tre syskon och en mamma och en pappa. nu är det två bröder. en dotter. en far med sina tankar i det blå och utan jobb. en mamma med nyupptäckt arbetsglädje.
för det är väl vad jag är. dottern. hon som bara är där, fyller ingen egentlig funktion. bara är där. hon kostar en massa pengar för familjen på grund av hennes hästintresse. jag har nog aldrig bidragit med någonting bra till min familj. ingen särskilld stolthet då jag inte vunnit framgångar på tävlingsbanorna, jag kan inte brilljera med en fin utbildning eftersom jag inte vill plugga mer efter gymnasiet. fortfarande lever mamma på tanken att jag ska bli läkare. mamma, betygen räcker inte till det. jag kan inte bli det. hur mycket jag än vill. men ändå håller hon kvar vid den tanken, berättar för nära och kära, bekanta och fiender att jag, hennes dotter minsann ska bli advokat. eller läkare. hon har ju inte bestämt sig än. jag vill j verkligen leva upp till de förhoppningar jag själv byggt upp, jag vill det. men det är inte så lätt... kliver upp, går till skolan. kommer hem. ensamheten sänker mig allt djupare ner i mörkret. jag vill inte vara i mörker, omsluten av krav och måsten. tänk om jag inte valt nv ändå...