Helgonet

Pratade med mamma i över två timmar i veckan via telefon. Har så mycket lättare att prata med henne då vi har några mil emellan oss. Det hela samtalet gick ut på var att få ordning på saker och ting här hemma. Med brorsan och det där... Han är väl helt enkelt inte nöjd med sin livssituation. Han är tjugo år och bor fortfarande kvar hos föräldrarna. Han jobbar hur mycket som helst, antagligen "för att slippa känna efter hur han egentligen mår". Citat av Mauro Scoccu...
Så iallafall, han är ju på mig så fort jag kommer hem, har är så otrevlig så jag vet inte vad. En sak hade väl varit om han sagt allt det där till mig. Men, han pratar alltid om mig. Typ när vi sitter och äter middag så pratar han om mig, om allt dåligt jag gör. Eller om hur lat jag är som inte gör någonting alls... han pratar då alltså om mig med våra föräldrar. Jag har under några år här inte förstått något av vad han har sagt, eller varför han säger som han gör.
 
Ungefär när jag var tretton slutade jag prata med honom, och även med min lillebror. Jag vill ju inte ha med honom att göra då han bara är elak och otrevlig mot mig. Och ioch med att jag slutade prata med honom slutade jag även lyssna. Försökte alltså ignorera honom, men det var svårt då vi faktiskt bodde under samma tak. Så under några år har jag fått stå ut med alla pikar och hemska uttalanden... Kan ha varit en stor del pga detta som jag har haft så dåligt självförtoende.

Men, då jag började tro på mig själv har jag insett att det är han som har problem med sig själv och av någon anledning låter det gå ut över mig.

Mina föräldrar har varit på honom och försökt få honom att sluta då de också tappat humöret och tålamodet med honom. Men då det börjar gräla med honom så vänder han det tillbaka till sig själv och får dom att tycka synd om sig. Så de har alltid gett med sig, låtit honom fortsätta. Inte sett hur jag inte lyssnade, hur jag inte alls var vid närvarande vid bordet. Allt middagen gick ut på var att stirra ut genom fönstret, se ut över sjön. Inte lyssna. Inte lyssna...

Så, efter ett cirka två timmar långt telefonsamtal kom jag och mamma fram till att vi skulle få ordning på allt det här. Vi får se hur det går i helgen. Kanske inser han själv hur han beter sig, att det inte funkar att hålla på sådär då jag tänker sluta komma hem något mer om det ska vara på det viset.
Annars har jag och mamma tänkt gå till en psykolog och ta med brorsan. Jag vill verkligen till en psykolog! Det skulle vara ashäfitgt 8-) Funderar på att kanske bli det? Då kommer jag väl få användning av min naturevetenskapliga utbildning? =) Ser fram emot det. Om det nu blir av.