Helgonet

Jag har aldrig gillat naturämnena, men har heller aldrig mått dåligt över att behöva gå till de lektionerna heller.  
Nu har jag börjat tvivla. Börjat hata, avsky. Ifrågasätta. Varför ska jag gå och lägga mig om kvällarna, när jag ändå bara ska vakna upp och gå till plugget? Samma människor, samma miljö, samma jobbiga lektioner, samma skit alltihop. Jag vill inte göra det här längre, jag vill inte plugga. Det skulle till och med vara trevligare med ett skott i pannan än att vakna på morgonen och veta att "nu är det dags att vakna och möta all the pressure igen."

När jag ligger där i mörkret och inte kan sova, för jag finner ingen anledning att sova då jag inte vill vakna och gå till skolan, då tänker jag på juni 2009.

I juni 2009 kommer mitt nya liv börja. Då tar jag studenten. Förhoppningsvis har jag bestämt mig för vad jag vill bli. Och förhoppningsvis behöver jag inte plugga vidare för att bli det jag vill. Om jag ändå inte har bestämt mig så sticker jag nog till London ändå, som au pair. Måste jobba lite på min fobi mot barn ;)

När jag sitter vid mitt skrivbord med böckerna om kemiska jämvikter och andragrads-funktioners symetrilinjer kan jag se ut genom fönstret och se ut genom fönstret på alla människor som går förbi där ute. En del är inte lyckligare än vad jag är. Kanske gillar dom inte sina jobb som dom är på väg hem från?

Tanken slog mig häromdagen. Om jag inte kommer att gilla mitt jobb och mina arbetskamrater kommer jag att hamna i sama helvette som jag befinner mig i nu. Förutom att min klasskompisar är underbara (en del av dom...). Så egentligen borde jag inte klaga... Det vet jag. Jag menar, om man tänker på alla svältande barn i afrika, eller vilka barn som helst, det finns så många som drömmer om att få en bra utbildning. Själv så får jag min utbildning gratis av staten. Och här sitter jag och klagar...

Äh åt helvette med allt.

Hur som helst så har jag förändrats massor under tiden som jag gått på gymnasiet. Både positivt och negativt. Jag har förståss lärt mig grymt mycket. Fast det blir absolut  för mycket för att man ska orka minnas allt. Också har jag blivit lugnare, vilket Elvira berättade redan innan första terminen var slut. Och visst orkar man inte vara lika energisk som man brukar då huvet håller på att explodera av alla termer och formler och då livsgnistan sakta men säkert försvinner. Förhoppningsvis blir jag inte helt ointressant som person då jag äntligen slipper ut ur anstalten. (Min skola kallas anstalten av gympaläraren, då skolan är byggd efter fängelseritningar).

Och dessutom har jag lagt mig till med naurarvanor, som att få nåt hysteriskt fel då man inte kan räkna ut något matematiskt problem eller glömmer hur man gör linjär regression på grafritaren... Också när man på håltimmen (har bara en håltimme, den är på onsdagar) sitter med klassen och pluggar fysik. Vi ser jävligt töntiga ut kan jag meddela =) En kompis som går handels, höll på att skratt ihjäl sig då hon såg mig första gången med min nya klass då vi satt och pluggade frivilligt. Det var nog en stor omställning för henne som kännt mig från högsadiet då det aldrig skulle falla mig in att sitta med näsan  i en mattebok på rasten. Äh, jag satt ju inte å  plugga matte på lektionerna heller... Lekte ju pirat med Issa, vi fäktades med svärd (linjaler, som gick sönder). Och det var bara jag som fick skit för det av läraren. Härliga tider....

Nu ska jag äta godis i massor och se på sagan om ringen-härskarringen.

Elvira sa att Aragorn sa till sin tjej, något i stil med; Det är inte mig du älskar, det är tanken om mig du har fallit för.
Jag har tänkt på det där (Elvira sa det för typ 7 månader sedan) ett tag, undrar hur exakt han sa. need to know.