Helgonet

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Det kan bli bättre!

så är man nyligen hemkommen från att ha varit borta. (bra beskrivning där "/ )

var som sagt med mamma på jobbet (hemtjänsten). var lite smått orolig för att jag vill ju inte jobba inom äldreomsorg över huvud taget. följde med mest bara för att jag vill hälsa på Amelie en sista gång innan hon flyttar till skolan, och mamma jobbar i närheten av där hon bor.

jag fick skriva under ett papper där jag lovade tystnadsplikt, men det jag avslöjar i detta blogginlägg strider inte mot några sådana regler. Så det så.

träffade världens underbaraste människa!!! hon var så söt och vänlig,,, ni kan inte förstå! hon tog i hand och hörde dåligt, jag fick upprepa mitt namn många gåner. hon log brett då hon äntligen hörde. "-Det var ett fint namn." konstaterade hon.

hon ville prata mycket med mig, hade en massa att berätta och en massa hon ville veta. Men så tog hon mig i hand en gång igen, ett handfast grepp. såg mig i ögonen och sa dirket från  hjärtat med ett stort leende -" va' fin du var!".  vad svarar man på det..? jag bara stod där och log. sa väl tack lr något sådant... 


hon var en duktig keramiker, visade mig runt i huset så jag fick se alt fint hon gjort. berättade att hon fått lov att åka in till staden för att bränna sina verk, men hon gick en kurs i skolan *gjorde en gest mot byn* där hon lärde sig hur hon skulle göra. 

hon hade tappat bort något, så vi fick leta. hon satte sig på sängen som vi (jag och mamma) höll på att söka under. då jag ställde mig upp fick jag syn på två tavlor på en annars tom vägg. vackra, snirliga ramar; den ena i silver, den andra i guld. mamma såg att jag tittade på dom, det där är hon när hon var ung. berättade hon. i den gyllene ramen fanns en vacker porträtt bild av henne, och i den andra fanns hennes man bevarad. 
   jag log och tittade på henne, då hon såg att jag tittade på tavlorna. -"jaa, det där var längesen..." sa hon. "-ja, men du är fortfarande fin, du" sa mamma. hon sträckte på sig och gjorde en gest över det vita håret. "-ja, jag är snygg!" sa hon och log. jag kunde bara hålla med! =) ett sånt självförtroende och så ärlig mot sig själv och omvärlden. det är så man önskar att man var, likväl nu som om sjuttio år.

men mitt under middagen  stannade hon upp och såg på mamma. "-jag har det så långsamt" sa hon. hennes barn och barnbarn bor inte mer än 100-200 meter. jag bor 90 mil ifrån min mormor. och gammelmormor, som jag så gärna skulle vilja umgås med mycket, verkligen lära känna henne. träffas bara om somrarna över några dagar.