skada mig. rädda mig
i själen
i hjärtat
lyssnar på ledsam musik för att förstärka känslan av värdelöshet
eller lyssnar inte på någon musik alls för att få tystnaden att eka öronbedövande
man lägger sig på golvet
gråter oavbrutet
kan hålla på i evighet
ingen finns till hands så man får gråta som en liten unge
man får gråta sådär fult
munnen öppen och tårarna blandas med saliv som rinner nerför hakan
ögonen röda och svullna
snor ner i munnen
man kurar ihop i fosterställning
inget är bra
allt är skit
samtidigt som man tänker det, inser man att man är ännu en av miljoner snorungar i i-länder som inte har något alls att gnälla över. man tänker på de stackarna i u-länder, som har det trehundrafemti miljarder gånger värre
så gråter man för att man är en sån patetisk jävla idiot
knyter händerna och slår i golvet
allt är skit!
sparkar där man ligger
jag är sämst!
ilskan blixtrar till och försvinner
ersätts av den starka ångesten som trycker undan aggressionen
jag...
jag var på väg att tänka att jag är dålig. men det vet alla redan. ångrar mig då, tänker istället:
jag...
bara så. jag och tre punkter. jag vet inte vad jag är. det är den värsta känslan! Jag vet inte vem i helvette jag är
jag vet inte hur jag ser ut
hur jag känner mig
vad jag tänker
är det mina händer jag ser framför mig?
är det verkligen så?
personen mitt emot mig då? den personen i ramen. är det verkligen jag? hur ska jag kunna veta...
så
nu gråter jag inte mer
skönt
jag känner mig alldeles dåsig
det är skönt
jag lägger mig i sängen och tillåter mig att sova
sova
sova
sova
dåsa
pendlar mellan vaket tillstånd och sömn
underbara sömn
vad är verklighet
och vad är drömmar
jag vet inte
och det är så skönt
för det spelar ingen roll
jag bryr mig inte
och ingen annan bryr sig heller
så jag sover mer
och mer
och mer...
underbara sömn
sömn som får mig att slippa vara vaken
känna efter
min kropp smärtar inte under sömnen
mina tankar trasslar inte in sig i varandra
mitt hjärta värker inte sådär...
när jag sover behöver jag inte äta
det är bra
jag är så ful
jag är fin ibland, det är jag faktikst
men inte alltid
och inte då jag måste vara fin
magen är tjock
och höfterna breda
banta
banta
nej!
inte banta
svälta
skillnad faktiskt
jag ser redan skillnad
om jag sträcker på mig ser man revbenen. bra
och jag har fått en mer markerad käklinje. bra det med
men rumpan är fortfarande fel
höfterna för breda
fortsätter lite till
eller mycket till
och jag sover mer
tränar mer
våndas mer
men det spelar ingen roll
jag bryr mig inte
och ingen annan bryr sig heller
det är skönt
ingen som lägger sig i
ingen som tvingar mig att må bra
jag kommer kanske må bra sen
men inte nu
jag måste få må dåligt
jag vill nå botten!
jag vill nå botten!
jag vill krascha rakt ner i botten!
inte falla
falla
falla
jag vill störta!
krascha rakt ner i botten av cement
känna hur ont det gör
ont!
smärta!
läka
stiga
nu kan jag inte stiga
som det är nu kränger jag i dy
tjock, tjock gelé som drar mig neråt, sakta, sakta
sakta
sjunker sakta
sakta
jag klarar inte av sakta
fort!
det måste gå fort!
snabbt!
strörta!
krascha!
smärta!
jag måste få drabbas av brutal smärta
en käftsmäll
inte ett nyp i örat
en fet jävla käftsmäll
pynta mitt öga med en blå-lila nyans
snälla gör det
ta en kniv
stick den under mitt nyckelben
innan jag själv gör det
ta en yxa
snälla, ta en yxa
låtsas att mitt huvud är en vedkubbe
klyv mitt huvud
krossa mitt skallben
krossa mig
skada mig
få mig att känna...
jag känner ingenting
inte längre
få mig att känna
få mig att krascha
det skulle få mig att stiga
jag behöver inte din hjälp för att stiga
det klarar jag själv
jag har gjort det förut
jag kan göra det igen
jag behöver din hjälp för att nå botten
innan jag kan nå toppen
Åhh, Birk Borkason
What to do?
Jag orkar inte med julen
Julafton
Jag var inte bjuden
Projekt: Anorexia del II
Anledning: Jag har tagit mitt förnuft till fånga. (You wish!)
Så här är det. jag pratade med min kompis på lunchen. frågade så här: Om man är på en öde ö, utan mat, börjar kroppen ta från fettresurserna eller från musklerna? Min kompis som är ganska kunnig inom ämnet människo-kroppen sa att det är mucklerna som försvann först. och fatta vad jag har fått kämpa för att kunna göra min tio armhävningar på tå! Så musklerna är jag rädd om.
och i natt låg jag och vaknade. funderade. vad håller jag på med? varför kan inte jag få äta? kändes bara konstigt att vara utan mat.
och en tredje faktor: dagens idrottslektion. och jag hade ju danslektion första timmen. men idrottslektionen sista timmen... så rolig den var! styrketräning och konditionsträning. när man kom från omklädningsummet, ut i idrottshallen. den är full av folk och saker är utspridda på golvet som ett organiserat kaos. det såg ut som ett professionellt tränigsläger! så jag kutade runt där och hoppade över häckar, kröp och gjorde kullerbyttor och stod på händer. det var så roligt! och någonstans där bestämde jag mig för att det där med anorexia är inte min grej. jag vill kunna träna!
så nu tar jag tag i matätandet igen. har dock inte ätit på fem dagar. vet inte hur mycket det har påverkat min kropp. känner inte av det särskillt mycket. förutom lite yrsel, svårt att fokusera, huvudvärk och illamående. så, nu kanske min kropp har gått över till "energisparläge" och griper hårt i den mat som den får i sig. därför ska jag äta kalorisnål mat i mängder tills kroppen känner att den får mat igen och att den då lättare vill göra sig av med energi.
Jag tänker dock fortsätta räkna mina kalorier. visste ni att en vuxen människa förbränner 1500 kalorier i vila? idag har jag kanske ätit 500 kalorier. förbrännt minst 300 på gympan. + dansen. + de 1500 kalorierna som är nödvändiga för min överlevnad. så i runda slängar kan jag stoppa i mig 1500 kalorier utan att ha för många kalorier i mig. Suveränt!
det konstigaste är att ingen i min omgivning vet om det här. jag berättade för en som jag känner på msn. eller jag känner honom inte. och vi bor i varsin ände av landet. honom berättade jag för. men ingen annan vet. och jag valde att prata med min kopmis om det när vi satt i matsalen och jag hade tallriken full av mjölksuvaed makaroner och stket falukorv. mm vilken god lunch det var. Men halva tallriken rivna morötter!
Projekt: Anorexia
Jag väger runt 60 kilo. det är inte ovanligt för en kvinna på 18 år. jag vet inte vad jag väger exakt idag för jag är jättedålig på att komma ihåg att väga mig, trots att badrumsvågen alltid står på samma plats hemma hos mina föräldrar. nu är jag i min lägenhet och här finns det ingen våg.
det är inte vikten som är ett problem för mig. jag vet egentligen inte vad det är som är fel. eller det vet jag ju.. det är mtt huvud det är fel på. mina tankar, min inställning. jag vet det. men ändå vill jag inte äta.
det började i fredags. så det har hållit på i drygt tre dagar. och kommer antagligen inte hålla på så mycket längre. jag är inte så jättemålmedveten vad gäller det här projektet.
jag slutade alltså äta i fredags. jag åt frukost som vanligt. lunch som vanligt. det var korvstroganoff, som är så oerhört gott. jag åkte hem till mamma och pappa. pappa var bortrest i jobbet så han var inte hemma på hela helgen, och kommer inte hem förrän nästa helg tror jag. och mamma jobbade. så lillebror lagade mat. det blev burksoppa som jag verkligen hatar. jag tog en halv tallrik bara för att vara snäll och få sitta till bords med mina bröder en stund. sedan åt jag inte mer den dagen. jag små-åt lite skumtomtar och after eight. men inget utöver det. anledningen är egentligen en sorts protest. ingen lagade god mat åt meij, då jag för en gångs skulle kom hem. då tänkte jag inte äta. och när mamma kom hem på kvällen hade hon bara handlat mjöl och bacon. ingen a-fil som är så god till kalaspuffar. så då tänkte jag inte äta.
kände mig lite glad att jag inte ätit. trots att jag hade huvudvärk. så jag bestämde mig lite halvt i mitt undermedvetna för att inte äta mer.
på lördagen åt jag mackor till frukost. men först var jag istallet. åt inte förrän jag kom in från kylan och kände mig lite ledsen. så jag åt mackor. sedan vofflor för mamma gjorde dom. sedan åt jag inget mer. en halv- halvliter glass. okej. men inte mer. jag hoppade upp på mammas cross trainer och brände 100 kalorier. var jättetrött, så det blev inte fler. brukar bränna 220 kalorier. jag var lite illamående emellanåt. men bara man inte tänker på det så försvnner det. samma sak med huvudvärken.
idag, söndag åt jag havregrynsgröt klockan två typ. då hade jag varit i stallet. sedan åt jag till middag spaghetti och korvstroganoff. tänkte inte äta något mer idag. köpte i och försig jordnötssmör som jag småsmakade på. fick lite dåligt samvete. gör nog några sit-ups innan jag går och lägger mig.
jag är lite orolig för att inte vara så bra på dansen om jag inte äter. men jag har inte tänkt så mkt på den här grejjen egentligen... tänkte bara låta bli att äta på alla tider då jag inte är vrååålhungrig.
det är konstigt ändå, hur lite jag har påverkats under dom här dagarna då jag tagit ett steg från mina vanliga matvanor. lite huvudvärk och illamående, det är allt. får se hur det går i skolan. kanske märker jag mer skillnad där? under helgen har jag inte kännt någon hunger.
Jag är en helt vanlig gymnasieelev. har väl egentligen inga större problem. det vet jag. egentligen. och egentligen vet jag att "äta bör man annars dör man" men äsch. ett litet tag kan jag hålla på så här. jag ger snart upp. jag är inte så bra på att hålla såna här projekt långlivade. och särskill ett sånt här projekt, som jag vet vad det gör mot kroppen. men en liten stund kan jag hålla på
Ett livs beslut.
Så, jag slöt en pakt. Om det nu finns några högre makter, slit då bort mig från mitt liv. Slit mig då ifrån denna värld. Ta mig härifrån, låt mig inte existera.
Tack för mig.
Om jag nu skulle dö, så vet ni varför. Och då kan NI vara säkra på, att det faktiskt finns högre makter.
Tankar kring livet, kring döden. Men mest är det bara meningslöst dravel.
En helt betydelselös dag
Och vi är ett steg närmare döden
Äsch, vad pratar jag om! Jag vet ingenting om döden. Det ända jag vet är att den rycker ifrån mig de som jag en gång älskat. Och att den får mig att gråta. Och att den skrämmer mig. Då jag ligger ensam i min säng, i mörkret, i tystnaden. Döden kryper upp inom mig, skrämmer mig. Jag kan inte sova. Gråter. Väntar. Snart kanske han kommer och tar mig!
Men det gör han inte. Han väntar. På vad? På att jag ska få leva färdigt? Hur vet man att man levt klart?
Åhh, jag är så rädd för döden att jag knappt vågar mig ut i livet...
Flugor
Hello ms Udontexcist
kom hem nu på kvällen då, jag jobbade ju trots allt kväll. kom hem vid nio för jag fick åka hem en stund tidigare. tjoho!
så kom jag hem. mamma pratade i telefon. okej, inte ovanligt...
pappa såg på tv.
brorsorna var inne. sedan gick de ut. i sällskap med lillebrors tjej och kompis. sedan kommer ytterligare två kompisar. jag är mellanbarn och alltså mer jämnårig med lillebror än vad storebor är. hur kan han villja hänga med de som är så mycket yngre?
aja, det var inte det jag skulle fråga egentligen. frågan är, varför får inte jag vara med?
jag gick och funderade på det en stund och kom fram till följande.
- om jag började hänga med dom, typ om jag gick och satte mig tillsammans med dem i trädgården, vad skulle hända? skulle allt bli bättre då? skulle jag få vara med?
jag minns en gång för länge, länge sedan. jag var kanske elva, tolv år någonting. det var midsommarafton och vi hängde ihop alla ungdommar i byn. så blev det dags att dra ner till sjön och basta. storebror var irreterad för att jag var med. "stick" sa han. "det här är mina vänner, du får inte vara med". han var arg. och jag kände mig kränkt. gick hem. men lillebror fick vara med. men inte jag. någonstans där bröts kontakten mellan mig och mina bröder.
vad hände egentligen? jag vet ärligt talat inte. spelar det någon roll nu, vad som hände den där gången? vet inte...
och jag vet inte ens om jag vill hänga med dom, egentligen. jag vill iallafall inte vara så förbaskat ensam... och jag vill inte behöva vara tysy jämt och ständigt bara för att jag inte "hör till". jag vill vara med för att slippa verka så jäkla enstörig.
men som det är nu så är det mamma å pappa. Jag. och dom.
och jag hatar det.
trött trött trött
brorsan var på fest med en tjej från min franskakurs. jag har aldrig snackat med tjejn och typ aldrig med brorsan heller. i alla fall. den här tjejen heter malin och går i min franskaklass. hon är lite... inte snobbig men ändå nedlåtande på något vis. men igår pratade hon alltså med mig. om brorsan. tyckte att han var trevlig.
- hörde du, tjejen i rosa tröjan!
- ja?
- du är paula va?
- jo
- jag festa med din brorsa i helgen. det var värsta sjukt.
- jaha, jo han sa något om att han festat med någon från min franskaklass men mindes inte vem.
- han var ju. trevlig.
- jaha.
sedan slutade jag prata med henne. vaddå, vi har gått i samma klass i två år. och hon var tvungen att fråga om mitt namn. fuck her liksom.
brorsan är bortrest i alla fall så jag kunde inte berätta att jag pratat med henne. var på väg att skicka ett sms till honom några gånger men jag stoppade alltid mig själv. mamma pratade i telefon med honom en gång, jag var på väg att ta luren i från henne och berätta för honom. och önska honom lycka till på cupen han ska spela i helgen. men jag gjorde aldrig det.
Ett rum tapetserat med affisher
är trött just nu. otroligt trött. har jobbat med en kemirapport hela kvällen, och hela gårdagskvällen och hela förra veckan. titrering handlar det om. och ja, det är lika tråkigt, kompicerat och löjligt som det låter. liksom visst, den teoretiska kemin är okei. faktiskt. alltså hur atomer var hit och dit beroende på vilken bindning de har till andra atomer eller vilken laddning den enskillda atomen har. jaja. men siffrorna. dom där jävla siffrorna som aldrig stämmer. och hur lätt är det när man inte lärt sig lagaritmera än då? ja du. det är inte lätt alls kan jag ju få be om att tala om.
skulle kunna berätta om den där dejten jag var på igår. jag menar, vem går på dejt på en måndag?
eller så skulle jag kunna berätta om min pappa som har sagt upp sig från sitt jobb. ja, jag är rädd för min framtid.
jag skulle absolut kunna berätta om helgen. helgen helgen. min bror pratade med mig. det var... konstigt. men kändes bra. eller just då kändes det inte bra. jag var rädd. rädd att han skulle säga någonting elakt. men det kom aldrig. han berättade bara att han träffat en bekant till mig på en fest. visste inte vad hon hette. men hon kände mig. det var konstigt att han faktiskt riktat ord till mig, ord som inte var avsedda att såra. jag vet inte när det hände senast. jag klarade inte av att sitta kvar vid bordet och spela kort en längre stund efter det. jag gick och la mig. och jag sov bra den natten. faktiskt.
jag önskar så att jag kunde känna att jag hörde hemma i min familj. sådär som det var när vi var små. då var vi tre syskon och en mamma och en pappa. nu är det två bröder. en dotter. en far med sina tankar i det blå och utan jobb. en mamma med nyupptäckt arbetsglädje.
för det är väl vad jag är. dottern. hon som bara är där, fyller ingen egentlig funktion. bara är där. hon kostar en massa pengar för familjen på grund av hennes hästintresse. jag har nog aldrig bidragit med någonting bra till min familj. ingen särskilld stolthet då jag inte vunnit framgångar på tävlingsbanorna, jag kan inte brilljera med en fin utbildning eftersom jag inte vill plugga mer efter gymnasiet. fortfarande lever mamma på tanken att jag ska bli läkare. mamma, betygen räcker inte till det. jag kan inte bli det. hur mycket jag än vill. men ändå håller hon kvar vid den tanken, berättar för nära och kära, bekanta och fiender att jag, hennes dotter minsann ska bli advokat. eller läkare. hon har ju inte bestämt sig än. jag vill j verkligen leva upp till de förhoppningar jag själv byggt upp, jag vill det. men det är inte så lätt... kliver upp, går till skolan. kommer hem. ensamheten sänker mig allt djupare ner i mörkret. jag vill inte vara i mörker, omsluten av krav och måsten. tänk om jag inte valt nv ändå...
En havanna-mamma?
men nu har jag lite saker jag vill ha bort från hjärta och hjärna. då brukar det funka att skriva av sig lite.
börjar med en negativ sak. jag fyller år på onsdag. mamma fyller på mådag. det har blivit sagt så att vi ska ha en middag för oss båda på lördag. bjuder typ grannarna. jag vill egentligen inte fira min födelsedag alls :'( jag menar, jag fyller arton. och jag vill inte fira den födelsedagen! fattar ni hur konstigt det är?? känns bara ångestladdat.
Mamma kom fram till mig och frågade om jag ville ha mina presenter på onsdag eller på lördag, jag svarade att jag ville ha dom på min födelsedag, alltså onsdag. hon började direkt snacka om att hon jobbade och itne skulle hinna köpa... visste inte hur hon skulle planera för att hinna...
Men jaha!
varför frågade hon ens då? det var ju ändå omöjligt för henne att fixa fram presenter tills på onsdag.
och när jag sa att jag kunde vänta med mina presneter tills nästa helg, ja då blev hon arg.
vad ska jag göra då?
jag har ju drömt om den här dagen så länge, så länge. och när jag insåg att jag skulle fylla år på lovet så insåg jag att jag skulle bli helt bortglömd av alla mina vänner i skolan. har ju inte möjlighet att träffa dom under lovet. så då började jag inse att det ändå bara är en födelsedag i mängden. egentligen.
också blir det såhär.
jag menar, vilken morsa frågar egentligen "när ska jag fara å köpa presnter åt dig då?"
mamma är en bra mamma, egentligen. men på senare år har hon börjat jobba så oerhört mycket. jag har insett att hon jobbar så mycket för där är hon mer uppskattad än vad hon är hemma... :(
eller visst, vi tycker om mamma. vem gör inte det. men alla patienter på sjukhuset tror jag visar det mer. mer öppet och så.
och nu är hon så hyperstressad hela tiden och blir så arg för ingenting. som för att jag ville presnter på min födelsedag och inte när alla middagsgäster kommer.
äsch nu orkar jag inte älta detta fram och tillbaka längre.
Sorg och saknad
vårda det ömt...
på ett andetag från gudar jag selgar ner till dig
Jag tänker på dig
Mina ögon fylls med tårar
Jag vill tänka på dig och skratta!
Vill tänka på dig och le!
Vill inte vara så här ledsen då du äntrar mina tankar!
Jag vet ju att du vill att jag ska vara glad när jag minns dig
Ibland kan jag glöma att du inte finns längre
Då förväntar jag mig att du ligger utanför dörren där du alltid sov.
Jag kan förvänta mig tt jag ska se dig då jag travat egenom en kurva
Men du är inte där
Inte längre
Jag undrar var du är
Hoppas du har det bra
Vill inte tro att du bara ligger där i jorden som en förmultnad klump
Vill att du finns på en vacker plats, mer vacker än denna
Vll att du ska se mig
Att du ska finnas kvar runt mig
Vill inte att du ska vara borta
Borta från mig
Jag saknar dig så oerhört
Jag älskade dig
Som det är nu så älskar jag bara minnet av dig
Jag gråter i skrivande stund
Ångrar att jag inte spenderade mer tid med dig
Vill inte göra om samma misstag en gång till
Med alla mina nära som finns hos mig
Vad göra? Förslag önskas
Önskar att jag kunde lära känna honom bättre. Jag känner ju honom inte alls!
Kanske är han på Amelias födelsedagsfest då han går i samma klass som hennes 2 blonda kompisar. Men de umgås väl knappt med honom. Jag tror inte han kommer vara där. Fast jag hoppas hoppas hoppas
Han är så jäkla fin <3
Verkar vara så jäkla smart, jag skulle behöva en smart vän som kunde hjälpa mi förstå allt jävla plugg 8-) Jesper skulle vara perfekt för det... Hihi
Alltså. Det måste ju vara världens mest förekommande problem, att man är intresserad av någon som man ser hyfsat ofta (på skola, jobbet) men så vågar man helt enkelt inte ta kontakt. Jag kan ju inte gärna slå ner honom i korridoren då han stressar förbi och hojta: Ska vi ta en fika!?
Eller bara börja prata. Om vadå liksom? Vädret?? Haha näe det funkar väl inte riktigt så.
Jag skulle ju kunna göra som kvinnor gjorde förr i tiden, tappa min näsduk =) Hihi måste bara börja bära med mig en näsduk hela tiden "/
Han är iallafall världens sötaste. Och jag önskar han är lika snäll som han är söt
Och är han Det skulle jag även önska att han på något konstigt vis ville ha mig
<3
Love is wicked
Han sa ju det!
Jag förstår verkligen inte människor som säger att de ska ringa, och sedan ringer de inte! Jag menar, varför ens bry sig om att lova något om man inte tänker hålla det?
Och nu, när han inte ringer, då blir jag ju orolig, undrar om det har hänt honom något.
Men han mår säkert bra. Sitter väl och ser på tv i godan ro och tänker inte en sekund på mig som bara väntar. Väntar och väntar...
Nu är det inte min pojkvän som ska ringa eller min bror som har glömt bort mig på min födelsedag. Utan det är en klasskompis som lovade att ringa upp om min mobil fick slut pengar. Och mobilen fick slut pengar och samtalet bröts. Nu har det gått sju mintuter! okei, det är väl inte sådär jättemycket, men vaddå. Han sa ju att han skulle ringa!
Och han måste ringa så att jag får veta vad kemiuppgiften handlade om då jag inte tog med papprena hem från skolan.
Fuck!
Vad ska jag göra nu då?
Det är det enda jag kan lpugga på idag... Och jag har hur mycket plugg som helst nu innan lovet!
Eller, jag kan ju i och för sig plugga engelska. Men vaddå.
Han sa ju att han skulle ringa!
